Books - Read and Enjoyed

Mordet på Kommendören

Norstedts, 2019

av Haruki Murakami.

Mordet på Kommendören består av två böcker: Första boken - En ide uppenbar sig, och andra boken - En föränderlig metafor. Bökerna påminde mig om en Elegiac couplet som i klasssisk grekisk och latin bestod av en hexameter där spanningen uppbyggs och en pentameter där luften går ut; till exempel

Im Hexameter hebt der Jüngling die Arme zum Kopfsprung

im Pentameter drauf steigt er gelassen ins Bad.

I första boken byggs spännigen upp på ett klyftig sätt. Berättaren är en portrett målare som flyttar till en ensam villa i utkanten av en stad tre timmar från Tokyo eftersom hans fru vill skilja sig och han blir helt vilse. Huset tillhör Tomohiko Amada, en berömd målare som nu har flyttat till ett ålderdomshem på grund av en fortskridande demens?. Berättaren hittar en gammal målning från Tomohiko Amada på vinden av huset som kallas för “Mordet på kommendören” och som berättar om en händelse i Wien 1938, när Tomohiko Amada var del av en motståndsrörelse mot Nazi tyskland. Bilden utövar ett magiskt intryck på berättaren och sätter igång en hel kedja av händelser som inte verkar ha något sammanhang. Herr Menshiki dyker upp, en gåtfull person som bor i ett jätte hus på andra sidan av berget. Herr Menshiki vill att berättaren målar ett porträtt av Marie, en trettonårig flicka som bor i stan och som möjligtvis kunde vara Herrn Menshikis dotter. Samtidigt dyker kommandörren från bilden upp och småpratar med berättaren. I ett urgammalt hål bakom huset hittas en bjällra som låter varje natt kvart i 2. Berättaren och Herr Menshiki gräver ut bjällran från hålet.

Så det är en hel del märkligheter som händer i första boken, som bygger upp en magisk atmosfär där gränsen mellan den uppenbara och en gömd verklighet suddas ut liksom mellan nutiden och det förflutna. Jag, en realitets-förankrad down-to-earth läsare, förväntade mig att all denna spänning skulle lösas upp i andra boken, eller åtminstone att sammanhangen förklaras. Men det blev inte så. De olika trådarna i berättelsens spinnas vidare men gåtor löses inte och sammanhangen förklaras inte. På så sätt blev slutet otillfredsställande, men jag kan inte förneka att berättelsen, eller skulle man säga berättelserna, är gåtfulla och tillåter många olika tolkningar som stimulerar tänkandet och utvecklingen av alla möjliga hypoteser.

Mordet på kommendörren är visserligen ingen rak, faktisk berättelse men spelar med verkligehten, drömmar och psykologin på ett skicklig sätt. Det är beundransvärt hur Murakami använder målningar och målandet att blanda det osynliga och det synliga, det nutida och det förflutna, det verkliga och det inbillade. En bieffekt av boken är att jag har lust att tolka fascinerande målningar på ett intensivare sätt än jag gjort tidigare.

(AJ Juli 2020)